Jag har alltid varit väldigt intresserad av djur och har under hela min uppväxt önskat mig en egen hund.
Innan denna dröm gick i uppfyllelse, då jag var 17 år, hade jag undulat, vandrande pinnar, papegoja och kanin.
Kaninen var en dvärgvädur och hette Rasmus med honom tränade och tävlade jag i kaninhoppning dock utan särskilt
stor framgång då dvärgvädurar kanske inte är den optimala rasen för kaninhoppning. Dvärgkanin är isåfall bättre
lämpad men vi hade i alla fall fantastiskt roligt och var på en del läger tillsammans. När så Rasmus dog alldeles
för tidigt pga hjärtfel stod HUND och då speciellt en Berner Sennen högst upp på önskelistan. Mina föräldrar som
själva var uppvuxna med mellanpudel var väl inte överlyckliga över valet av ras då det ju är en ganska så stor ras
om man jämför med en mellanpudel. De gav i alla fall med sig och mamma och jag åkte runt på olika utställningar och
sennenträffar för att bilda oss mer uppfattning om rasen. Varför jag själv ville ha en Berner Sennen var för att jag
ville ha en stor, mysig hund och jag hade sätt en Berner när vi var i Dalarna på semester och tyckte det var en fin ras.
Vi besökte också en del kennlar och jag minns särskilt ett av våra kennelbesök. Denna kenneln hade väl en sisådär fem
berner av olika åldrar och kön. Någon tik löpte och det var väl inte jättefräscht där hemma. När vi kom ut därifrån sa mamma
”jag kan inte ha kreatur Linda!”. Jag blev givetvis förtvivlad för jag ville ju så väldigt gärna ha en Berner men sa då
till mamma att ”kan jag isåfall inte få en golden?”
Efter lite övervägande så tyckte mamma att det kanske inte var så stor skillnad i storlek mellan en Golden Retriver och en
Berner Sennentik så mina föräldrar gav i alla fall med sig och lyckan var total.
Det var inte helt lätt att få tag i en Bernersennentik skulle det visa sig men efter många telefonsamtal till olika uppfödare
fick vi tillslut löfte om att få köpa en tik från Kennel Österleufstas i Skärplinge ett par mil söder om Gävle.
Österleufstas Dark Daffodil eller som hon kom att kallas Daffi hämtade vi hem i augusti 1991. Daffi och jag gick en del
kurser i lydnad och även spår på Göteborgsavdelningen men Daffi var väl inte hunden som älskade att jobba så tävla gjorde
vi aldrig men hon var en fantastisk familjehund. Sommaren 1998 när hon precis fyllt sju år fick vi ta det fruktansvärda beslutet
att ta bort henne då hon drabbades av cancer i lungorna.
Hösten 1998 hade jag flyttat ihop med Harald och tillsammans köpte vi en ny bernertjej från Bernezet’s Kennel i Linköping.
Hon hette Bernezet’s Jakallas Muffins och vi kom att kalla henne just Muffins och med henne hade vi mycket roligt. Muffins
tyckte till skillnad mot Daffi att det var fantastiskt roligt att jobba. Vi tränade lydnad, utställning, agility, spår, sök,
kantarellsök. Vi fick LP i 1:an och 2:an. När vi anmälde oss till en kurs i Agility trodde nog inte arrangören att vi var kloka.
Agility med en Berner??? Hon var dock inte av den stora tunga typen så det gick finfint. Vi startade henne i en Agilitytävling i
Alingsås och i hoppklassen blev hon 8 av 21 och i agilityklassen 5 av 21. Beträffande utställning så åkte vi landet runt på massor
med utställningar och Muffins fick svenskt championat och ett par CACIB. Efter en rasutställning i augusti 2008 där vi ställde ut
Muffins i veteranklass och hon vann och blev BIS Veteran märkte vi att något inte stod rätt till. Hon hade fått någon konstig hosta.
När vi kom hem tog vi kontakt med veterinär och fick det beskedet man inte vill ha. Muffins hade även hon fått cancer i lungorna
men eftersom hon var i så god kondition kunde hon leva ett tag till tyckte veterinären. I november samma år ville hon dock inte mer
och vi tog beslutet om att Muffins skulle få somna in. 2008 var inte det roligaste året då det började med att min pappa dog knall
och fall och två dagar efter honom min papegoja som jag haft i tjugo år och sedan Muffins.
2009 kunde därför inte börjat bättre. Den 3 januari föddes Bernerdalens D-kull i Ljusdal. Efter samtal med uppfödaren Lisa fick
vi möjligheten att köpa Bernerdalens Daiquiri eller som vi kallar henne ”Siri”. Vi kom i kontakt med GMBK för det var där det fanns
en valpkurs som passade bra i tid för oss. Jag är alltså medlem sedan 2009 i GMBK. Jag tränade Siri i lydnad och det gick väldigt bra
men när hon blev könsmogen och började löpa började problemet med att hon blev otroligt hormonstyrd. Detta har gjort att vi fick lägga
massor med tid på att jobba på motivation när hon är inne i dessa perioder annars är hon härlig att jobba med. Siri och jag tävlade i
lydnadklass 1 med ett 2:a pris. Sommaren 2010 föddes ännu en Bernerkull på Bernerdalens kennel och Bernerdalens Geisha skulle få flytta
hem till oss på halvfoder. Harald och jag har alltid tränat tillsammans och då ”bara” en hund varför det var såå roligt att äntligen
få varsin att träna med. Harald tyckte det kändes bra med att fortsätta med Siri där han gjort ett fantastiskt jobb. Siri har äntligen
fått sitt LP1 och jobbar nu vidare med LP2. Vi har också gått spårkurs med Siri och vår förhoppning är väl att någon gång starta i bruks
med henne också. Geisha och jag har gått valpkurs, lydnadsklass 1 och lydnadklass 1 + 2. Den senaste tillsammans med husse och Siri.
Geisha är jätterolig att jobba med. Hon är väldigt lyhörd och tycker verkligen att det är roligt att jobba. Momenten i 1:an kan hon
fint och jag hoppas att vi under våren/sommaren skall kunna få vårt LP vi med.
Jag vill passa på att tacka alla vänliga instruktörer och klubbkamrater på GMBK för all hjälp i vår träning. Det är goda vänner och
härlig stämning som gör hundträningen så rolig och givande. Ser fram emot många roliga träningsår framöver! Önskar er alla ett
lyckosamt 2012!
|
|
|
|
|
